Igår när jag passerade torget i bussen på väg hem så såg jag att de hade fått upp nummerlappstältet för vätternrundan/halvvättern/tjejvättern.

Känslan att det snart är dags gjorde sig påmind. Jag har ju länge varit osäker på hur hårt jag ska kunna gå på i halvvättern pga mitt knä, men efter att ha testat det ganska hårt i helgen då jag körde 11 mil på lördagen och 9 mil på söndagen så får jag nog säga att jag kan köra hyfsat fort.

Det som skiljer mig från förra året är min styrka i låren, däremot har jag tagit ett par kliv fram vad det gäller min kondition. Jag konstaterade detta ganska fort när jag körde stora delar av halvvätternrundan i lördags och klättrade uppför ombergsbackarna. Hade jag gjort detta för ett år sedan så hade benen varit riktigt syrastumma, min nu så verkar det som jag kan transportera bort mjölksyran betydligt fortare. Jag skickar med en bild på stigningen från min gps....tyvärr så la batteriet av så hela passet finns inte med.